Att var sjömanshustru

Att vara kvinna förr i världen var inte så lätt. Det var hårt kroppsligt arbete och om en kvinna blev med barn utan att vara gift var mycket illa. Kvinnor var inte myndiga, utan fick stå under förmyndarskap hela sitt liv, först till fadern och sen om hon gifte sig , till sin make. Dom födde barn under mycket enkla förhållanden och många dog också till följd av detta. Många kvinnor och självklart män, förlorade många barn till följd av sjukdom och undernäring.

Men att vara hustru till en sjöman, det var säkert inte heller så lätt. Deras män var borta under många månader och kvinnorna fick klara barn och hem på egen hand. Att vara sjöman innebar stora risker och det var många sjömän som dog på havet och kvar hemma fanns det en hustru som själv skulle klara av att försörja sig själv och sina barn.

Jag satt en dag och letade i Helsingborgs sjömanshus arkiv och så hittade jag ett brev... Ett brev till en sjömanshustru. Denna sjöman och hans hustru är inte på något sätt släkt med mig, men jag tyckte det var så rörande att läsa detta att jag ändå ville dela med mig av det.

Det är skrivet till en hustru till en sjöman boende i Wejby, som jag tror nu går under Vejbystrand i Ängelholms kommun, Malmöhuslän.

Ur Sjömanshuset Helsingborg

pensionsansökningar

EXII:4 1884-1888 bild 9610

Ett brev skickat till en sjömanshustru. ej släkt med mig

Sundsvall den 31 maj 1888

Hustru Svensson Wejby

Det är nu min sorg att tillkänna gifa att herren Gud i Himmelen, har kallat eder man hädan, hvilket är mig mycket smärtsamt att meddela. Det har så varit Guds beslut hvilken hafver vårt lif i sin hand, och han räknat våra dagars tal och bestämt hur långt och vidt vi vandra skall.

Det var den 21 maj klockan

ett på eftermiddagen, som den beklagliga olyckshändelsen inträffade, i mellan Bornholm och svenska kusten, i det han var sysselsatt med att göra fast ett segel, hvarvid han råkade falla övferbord.

Det blåste en frisk vind, men till vår stora ledsnad stod det intet i vår magt att rädda honom, vi gjorde allt hvad i vår förmåga stod, det vet Gud i Himmelen.

Jag har idag inkommit hvadan jag ej kunnat meddela den sorgliga underrättelsen för.

Alla hans tillhörigheter har jag tagit i omvård och skall när jag kommer ner till Helsingborg, sända dem iland och ombesörja att di kommer riktigt hem

Han fick 46 kronor i penningar i Helsingborg, hvilka han skickade efter havd jag tror, största delen hem, det vet ni bäst sjelf.

-Förtrösta uppå Herren och kasta omsörjen på Honom, han är allas hjelpare, vi äro alla underkastade döden och vet ej tid och stund när den allsmäktige Guden kallar oss

Tecknar Wänligen O:P Ohlsson

på skonerten Gustaf

Ur Sjömanshuset Helsingborg

pensionsansökningar

EXII:4 1884-1888 bild 9610

Ur Sjömanshuset Helsingborg

pensionsansökningar

EXII:4 1884-1888 bild 9620

Efter att hafva förloradt mitt stöd , därigenom att min man Gustav Svensson genom olyckshändelse under utöfning af sjömansyrket drunknade den 21 maj, efterlämnade mig med 5 små barn ( det äldsta 8 år) i mycket torftiga omständigheter, därför jag härmed vågar att vördsamt anropa Derektionen godhetfullt bevilja mig något understöd, medan det synes mig omöjligt att skaffa födan åt de små, om ej medmänniskors barmhärtighet kommer mig till hjelp.

Härmed bifogade prästbevis min mans sjöfartsböcker, sjömnsbevis och brevfet som delgaf hans bortgång, hvilket jag anhåller om möjligt att återfå.

Wejby den 29 oktober 1888

Betty Svensson född Nilsson

Enka efter sjömannen G Svensson

När Bettys make omkom var hon 33 år och hur hennes liv sen fortsätter, det vet jag inte. Men man får ju hoppas att hon fick den hjälp hon behövde!

I min egen familj har jag också en hel del sjömän. Min farmors farfar, Nils Pålsson Munthe, dog på Fartyget Betty i Rio de Janeiro 1878. Hans änka Bothilda, hade då tre minderåriga barn. Som enka hade man möjlighet att få försörjningsstöd från sjömanshusen och Bothilda skrev till sjömanshuset för att be om pension och jag har hittat underlagen från år 1878, 1882, 1886, 1887, 1888.

Nedan från 3 oktober 1878, då hade hennes make varit död i sju månader. Det står att hon eger godkänd kristendomskunskap och är oförhindrad i att begagna Herrens Heliga Nattvard, samt åtnjuter medborgeligt förtroende och eger trenne minderåriga barn samt levfer fortfarande ogift.

Det är intygat av sockennämndemännen att hon är i knappa omständigheter. Hon får 20 kr det året och dom kommande åren jag hittat blir det mindre 15 kr och sen 10 kr. Men det är inte hela livet ut, kanske får hon det bättre med åren och kan klara sig på egen hand.

Bengta levde till hon var 49 år, vad hon dog av har prästen inte skrivet

Nils syster Petronella var också gift med en sjöman. Han dog i England och lämnade sin hustru med två minderåriga barn.

Petronella hade nog ett riktigt elände, hennes historia har jag skrivit om innan i " Ett hårt liv och med döden ständigt närvarande". Hon tog sitt liv då hon bara var 48 år.

Det första pensions underlagsförfrågan hittar jag 1876, då hade hennes man varit död i 8 år. Kanske hade hon klarat sig så länge, eller så finns det inte något underlag kvar.

Men nedan är alltså från 1876. Det står att hon är utfattig och bor inhyses och som jag förstår det i utbetalnings registret så får hon hjälp. Precis som sin svägerska får hon 20 kr sen 15 sen 10. Och 1889 är hon struken och har då lämnat jordelivet.

//Regina