En skilsmässa 1868

Om man är noga när man släktforskar och läser varje husförhörslängd, så har man ibland tur och hittar intressanta anteckningar om människors liv och leverne.

Och det var precis så jag hittade historien jag nu ska berätta, om Ingar Svensdotter.

Jag såg en anteckning om att hon var skild 1868 och tänkte att detta var ju intressant. Och visst, det var det ju, men anledningen till att hon skilde sig gjorde mig illa till mods. Och tyvärr var hennes historia inte ovanlig då och kanske inte heller idag, många kvinnor har genom tiderna lämnat sina män pga av misshandel, om dom kunnat...

Ingar Svensdotter föddes 1823 i Farhult socken i Malmöhuslän. Detta är min farfars farmor. Hon är dotter till Sven Andersson och Boel Bengtsdotter, som tillsammans fick nio barn, men som så vanligt dog många av barnen i späd ålder och Sven och Boel fick följa fem barn till graven.

Ingar som är det näst yngsta barnet börjar sitt vuxna liv som dom allra flesta kvinnor på den tiden, som piga.

Hon gifter sig 1844 i november, då är hon 21 år, med den tre år äldre drängen Anders Persson och bosätter sig i Björkeröd nr 1 i Farhult.

Det första barnet, som är en flicka, heter Elna föds 1845 och i rask takt kommer barnen Sven, Bengta och Per. Sen går det tre år och Anders kommer till världen, men han är sjuk i bröstinflammation, som man kanske kan tänka att det kanske är lunginflammation, han lever knappt två veckor. Sonen Gustaf föds, men även han blir sjuk och dör knappt fem månader gammal av tuberkulos. En ny son föds, som också döps till Gustaf och detta kommer att bli min farfars far.

Under dessa sexton år som Ingar och Anders har varit gifta har alltså Ingar varit gravid och fött sju barn och två av dom har hon fått begrava.

Men sen drabbas även Anders av tuberkulos, 1857 Sven smittas han av bröstsjuka och avlider 37 år och lämnar sin hustru med deras fem barn ensamma att klara uppehället.

Men en bondmora måste ha en man vid sin sida, så Ingar gifter om sig, två år efter första makens död, med drängen Sven Olsson från Jonstorp. Paret blir kvar på gården från Ingars första gifte och Ingar som bara är 36 år blir med barn igen och redan samma år som dom gift sig nedkommer Ingar med dottern Bothilda.

Livet med den nya maken blev nog inte vad Ingar hade hoppats på, för Sven gillar starka drycker...Han kommer ofta hem vresig och sur, med alkohol i kroppen. Hans relation till sina styvbarn är inte inte den bästa då han tycker att dom är uppnosiga och inte lyder sin styvfader. Ingar har svårt att behaga sin man, han är elak mot henne, slår henne och säger hemska saker.

Hon blir havande igen och sonen Axel kommer till världen 1861. Det är också nu Ingar förstår att hon måste ha hjälp. Hon ber om hjälp från allmänheten och vänder sig till kyrkorådet och ber att dom ska prata maken tillrätta, vilket dom också gör. I husförhörsboken står det att Sven får ställa sig inför kyrkorådet 23 mars 1862 och dom förmanar honom till att sluta upp med alkoholen och att sköta både sig själv och sitt hemman.

Men det hjälper, inte, slag och hot ingår i Ingars vardag och därmed också hennes barns vardag. Hon försöker att inte uppröra, försöker ligga lågt...

Barnen fortsätter att komma, dottern Ida föds 1864 och kommer att leva till hon är tjugotre år då hon dör av nervfeber, en form av tyfus.

Sista barnet, Johanna, föds 1868, Ingar är då själv 43 år och har varit gravid och fött 11 barn under tjugoett år, hemma i kökssoffan och allra troligast också varit en hårt

arbetande bondmora.

Dom största barnen i hennes första giftet har nu hunnit bli runt 20 år.

Sven kommer att bli omyndigförklarad pga av sitt leverne, men det återgår senare tillbaka då man trott han skulle kunna behärska sig. Så 1865 lämnar Ingar in en stämning till Häradsrätten om att omyndigförklara sin make igen.

"Som min man arrendatorn Sven Olsson i Farhuts Björkeröd, hvilken till följd av begifenhet på dryckenskap förut under två år tid enligt Luggude Häradsrätt varit ställd omyndig ? under den tid af något mer än ett år, han åter haft tillfälle att utföra sin myndighetsrätt , å daga lagt någon , förbättring, utan istället visar en tilldragande böjelse för fylleri och oordentligt lefnadssätt hvarigenom han befinner sig ur stånd att med tillbörlig omsorg vårda sitt gods, föranlåtes jag härmed till Luggudde Häradsrätt begära stämning å bemälda Sven Olsson i påstående om hans ställande under förmyndareinseende och föreslår jag till förra Skogsvaktaren Jöns Persson och torparen Anders Jönsson härstädes."

Och Sven skriver ett motbrev, som förvånade mig när jag läste det.

"I anledning av min hustru Ingar Svensdotter å mig utagna stämning får jag förklara mig att jag godvilligt underkastar mig det av henne emot mig framställda påstående om min försättande i omyndigt tillstånd och anhåller jag om att till mina förmyndare må utsedde af min hustru i stämningen föreslagna personer."

Han är alltså helt med på att bli omyndigförklarad! mycket intressant! Hur vanligt detta var, det vet jag inte, men det kan ju inte vara jättevanligt.

Åren går, men maken Sven fortsätter med sin dryckenskap och det hjälper inte heller att han är omyndigförklarad, hans dåliga ölsinne och humör fortsätter. Han har fått fler varningar från kyrkorådet, men inget har hjälp.

Det blir riktigt illa en sommar dag, den 13 juli 1866. Av nån anledning är Sven på riktigt dåligt humör och har börjat gorma och skrika i huset. Ingar skickar efter Skogsvaktaren Jöns Persson, som ju också var Svens förmyndare, för att få hjälp med att lugna ner mannen.

När han kom fram hade Sven varit utanför huset och Jöns hade då försökt förmått honom till enskilt samtal. Men Sven som då var rusig av alkohol och vid sådana tillfällen mycket vildsint, tordes Jöns inte framhärda utan gick in i huset. Sven hade då följt efter och hade sagt till Jöns att" för huru de ??? och i öfrigt hvad har du här att göra , ut med dig din ??? den djeful". Sen hade Sven slagit Jöns på huvudet och tagit tag i hans krage. Jöns hade i självförsvar kastat omkull Sven och höll honom under sig till att han lovade att lugna sig. Men då han blev släppt igen så överföll han Jöns ännu en gång.

Av detta storbråk lämnas det, den 21 dec 1866, in en stämning på som sagt Sven om misshandel av Jöns, men också en stämning på makarna Sven och Ingar pga av deras "osämja i äktenskapet". Dom begärs att inställa sig till Luggudde Härads vårting som ska äga rum i Mörarp den 25 januari året efter. Det är också vittnen tillkallat för osämja i äktenskapet, husaren Gustaf Ahlberg, tröskmannen Jöns Larsson i Björkeröd samt pigan Johanna Blomgren i södra Danhult ska också höras.

I Häradsrätten 1867 den 25 januari genomförs en rättegång för makarna pga att dom av kyrkorådet fått enskilda samtal, föreskrivna varningar samt förmaningar till enighet inom äktenskapet men inte kommit sams.

Sven har dock lämnat in ett nekande och lämnar in en skrivelse:

"Någon oenighet i vårt äktenskap uppkommer icke oftare än genom mina största styfbarns uppstudsighet som alla tider retar till osämja mellan mig och min hustru. Vilken taga barnens parti huru orimliga de än kunna vara mot mig. Då barnen äro frånvarande uppstår aldrig någon oenighet mellan mig och min hustru. Så att om barnen blefo aflägsnade från hemmet så kunde jag blifva i all sämja med min hustru. Beträffande de i stämningen mot mig tillvittnade tyglösa och våldsamhet inom hus, bestrider jag i allo så som ogrundade. Om sådär skuld har det varit blott att tillrättavisa barnen i deras uppstudsiga förhållande till mig. Skulle något vittne mot all förmodan vilja ...................mig några ...................inom vårt hus så får jag anhålla om uppskov i målet för att å min sida få tillfälle inkalla vittnen till min oskuld"

Han lämnar också in en skrivelse om jäv för pigan Cecilai Påhlsdotter, då hon under sin tjänstetid hos makarna enligt Sven, varit uppstudsig mot honom. Men detta ogillas och vittnet hörs.

Och det är vittnen tillkallade för misshandeln, det är en Nils Olsson och Anders Friberg och Johanna Blomgren. Men Sven vill dock inte godkänna dessa vittnen då han påstår att Nils Olsson varit straffad för stöld och då inte kan ha allmänhetens förtroende. Vad Anders Friberg anbelangar så säger Sven att denna är hans uppenbara ovän och därför inte heller är ett trovärdigt vittne.

Dessa vittnen godkänns dock och hörs.

Vittnena har sedan tidigare hörts och fått nedskrivet sina berättelser som nu läses upp för rätten.

i Målet ang äktenskapet är första vittnet Lars Andersson, som berättar att Ingar vid flertal tillfällen under de tre sista åren beklagat sig över sin makes uppförande och bett Lars , som var ledarmot i kyrkorådet, att styra till rätta mellan makarna. Han har då kommit till deras hem och haft samtal med Sven om att "hava en bättre vandel", men att Sven är i hög grad begäran i dryckenskap, så har han varit rusig och grälat. Sven har också klagat på sina uppstudsiga styvfbarn, men Lars har då sagt till honom att han inte kan vänta sig annat då han själv inte uppför sig mot barnen så som en fader. Lars Andersson är övertygad att Sven är orsaken mellan makarna osämja.

Sen kommer vittnet Jöns Larsson som säger att Sven har åtskilliga gånger varit galen, oreglig och oresonlig och i det grövsta utfarit med skällsord mot Ingar, som då aldrig börjat ordväxlingen utan mestadels stillatigande hört på.

Han vittnar om en gång då Sven svor och dundrade över att han inte fick någon mat, Ingar hade då visat honom till bordet där maten stod, men han ändå framhärdade att det inte fanns någon mat. Ingar hade då lagt upp mat åt honom men han hade då slagit tallriken hur hennes händer och tagit ett stycke bröd och gapat att "detta är vad den satans apan vill att jag ska äta."

Vittne 3 är Johanna Blomgren som hade varit piga i huset under åren 1864-66. Hon menar också att Sven är orsaken till deras osämja. Då han oftast kom hem berusad, ovårdad och till och med ibland hotade att misshandla sin hustru, som vid sådana tillfällen nästan alltid teg.

En morgon hade hon iakttagit att Ingar hade ett blått öga, som Sven hade tillfogat henne. Det hände åtskilliga nätter att Ingar kallade på hjälp av pigorna då Sven var full. Hon mindes särskilt en natt då Ingar hade kommit ut i köket med sitt lilla barn på armen och sökt skydd från Sven.

Vittne nr 4 är Cecilia Påhlsdotter. ( som ju Sven lämnat in en jäv emot). Cecilia hade alltså varit piga i huset under 1863-64. Hon tyckte att Sven under den tiden uppfört sig högst oordentligt, oregelig, grälaktig och ofta rusig och svor det rysligaste. tex den gången då han "hoppade rätt upp från golfvet och ryade att han skulle Dansa med alla djeflar" Och till Ingar Persdotter som då hvar hfvande, tilltalat henne nemligen med benämningen "Du din bukiga djeful"

" Andra natten efter det Ingar Svensdotter 1864 födt barn och då hon ännu war så sjuk, att hon icke kunde röra sig, grälade han på henne och yttrade bland annat Upp med dig din latmärr, du är ej sjuk och hotade att slå henne"

Så har då alla berättelserna lästs upp för rätten och vittnena som styrker sina berättelser.

Åklagaren yrkar att rätten ska döma till säng och säte mellan makarna och att dom på ett år inte får besöka varandra och lägger till en månadsfängelse om detta inte sköts.

Utslaget blir att makarna får en, i modernt språk, en time out med varandra. Under ett år ska dom inte bo i samma hus och heller inte umgås på något sätt. Ingar får på kvar i hemmet med barnen, medans Sven får söka sig till annat boende. Han blir skyldig att försörja sin familj under tiden och även att betala vittnenas dagtraktamente.

Sen var det stämningen mot Sven och misshandelsmålet.

Vittnet Johanna Blomgren vittnar om att Sven hade kommit hem i "till den grad rusigt tillstånd att han ej känt igen sina egna barn, utan frågade vems de voro. Han hade sedan börjat ge sin hustru och sina styvbarn öknamn, hotade att slå styfdottern Bengta". Han hade sedan tagit Johanna i bröstet. Bengta och Johanna hade då sprungit ut på gården varpå Sven följt efter.

Ingar hade under den här tiden låst in sig med sina små barn inne i köket. Sven hade bankat på dörren och försökt ta sig in. Han svor och gormade att dörren skulle upp om han så skulle spika i sönder den, till slut slog han upp dörren och rusade in i köket . Johanna Blomgren hade då sprungit efter och försökt att freda Ingar, men då hade Sven tagit stryptag på henne och hon hade haft svårt att kunna andas.

Ingar hade uppmanat Bengta att skynda sig att hämta Jöns Persson som hjälp. Jöns hade strax kommit och gått in i stugan, varpå Sven genast hade börjat uppföra sig ohövligt.

Det hade då uppstått handgemäng mellan Sven och Jöns.

Dottern Bengta hade då fått skynda och hämtat mer hjälp varpå Nils Olsson och Anders Friberg hade kommit till gården för att hjälpa Jöns, som nu hade hamnat i handgemäng med Sven Olsson. Friberg tog tag i Sven och skilde de två åt, varpå Sven då hade rusat på Friberg och greppat tag i honom och därmed rivit sönder hans väst och skjorta, "så att bröstet helt och hållet blottades". Friberg hade då tilldelat Sven ett slag, som då hade sprungit ut och hämtat ett tillhygge, som Friberg lyckats vrida ur händerna på honom.

Fribergs egna vittnesmål; Han själv och Nils Olsson hade varit och jobbat hos en granne till Sven, när runt kl 9-10 på morgonen, Svens styvdotter Bengta Andersdotter hade kommit rusande och bett Friberg och Nils Olsson att komma för att styra Sven som höll på att ödelägga Jöns.

När dom kom fram till gården och in huset fick dom se Sven och Jöns ligga i sängen och Sven, hade stängslat benen runt Jöns hals och höll med båda händerna fatt i Jöns hår. Friberg och Nils Olsson kunde se att Jöns var alldeles svartblå i ansiktet på grund av strypgreppet och kunde inte röra sig.

Friberg och Nils Olsson får bort Sven från Jöns, som nu är blodig och hade ett sår på fingret, pga att Sven bitit honom.

Men det blev inget domslut av detta, utan man överlämnade till en annan domstol, som där utdömde straff. Straffet blir till slut två månaders fängelse. Vart detta fängelse var någonstans har jag inte lyckats hitta. Kanske lyckas jag nån gång...

Det går ett år och deras "time out" kommer till ända. Kanske försöker paret samsas, eller så är Ingar så trött på sin makes leverne, efter många år med hot och slag.

Den 13 juni 1868, ett år efter domen om att dom ska vara i från varandra i ett år, lämnar Ingar in en ansökan till Domkapitlet i Lund, om att skiljas från sin make. Kyrkoherden i byn lämnar och in ett intyg om "att arrendatorn Sven Olsson på no 1 Björkeröd född den 4 jan 1828 i Jonstorp, eger svag kristensdomskunskap är till HH nattvard obehindrad och har undgått varningar inför pastor och kyrkoråd för oenighet i äktenskapet samt blifvit av Luggude häradsrätt den 15 april föregående år, dömd till 2 mån fängelse för misshandel "

" Wader allt härigenom intygat för erhållande af skillnad i äktenskapet."

Hon är fri!

Ingar och hennes hemmaboende barn lever vidare i Björkeröd nr1. Sonen Sven Andersson tar över gården och Ingar får bo på undantaget. Det var inte nödvändigtvis ett dåligt boende, då hon ju bor hos sin egen son.

Hennes barn flyger ut ur boet och skaffar egna familjer. Dottern Botilda och Sonen Axel, båda barn till Sven Olsson, förblir ogifta livet ut.

Och där bor hon till det är dags att möta skaparen, som hon gör den 24 maj 1891, i en ålder av 67 år. Hon har haft ett hårt liv med många graviditeter, en make och tre barn har hon fått begrava. Ett andra gifte med en make som misshandlat henne både psykiskt och fysiskt och hon har allra troligast varit en fysiskt hårt arbetande kvinna.

I bouppteckningen står det;

" Den 5 juni förrättades bouppteckning efter förre arrendatorn Sven Olssons i Farhult Björekeröd hustru Ingar Svensdotter..." Mycket underligt att han står som hennes make, dom hade ju skilt sig!

Man räknar upp hennes barn i första giftet med Anders Persson och även barnen i andra giftet med Sven Olsson.

Men så står det i alla fall en anteckning om att

"det skall antecknas att äktenskapet mellan Sven Olsson och Ingar Svensdotter blifvit genom Lunds Domkapitel skiljobref den 17 juni 1868 upplöst samt att afvittring emellan makarna hvid detta tillfälle egt rum hvarden Sven Olsson nu ej har någon andel i boet efter aflidna Ingar Svensdotter."

Dottern Botilda Svensdotter uppgiver boet.

Det står att Ingar har den 20 oktober 1890 upprättat ett testamente till förmån för dottern Botilda Svensson, vilket läses upp för övriga arvingar. ( detta har jag inte hittat)

Alla verkar vara överens i bodelningen, för det är ingen som överklagar.

1902 avlider Sven Olsson, då boende i Görlöf i Jonstorp socken. Han står då som enkling, men har har inte gift om sig efter Ingar, utan det är då som änkling efter henne....fast dom var skilda....

Det är sonen Axel Svensson som uppgiver boet, som är en kort och koncis bouppteckning, inga tillhörigheter räknas upp, utan bara skulder och tillgångar.

Hans tre barn, Axel, Bothilda och Johanna, är närvarande vi bouppteckningen.

Så var Ingar Svensdotters historia nerskriven och berättad, hon är inte glömd.

Till minne av Ingar Svensdotter